Idag ägnade Kommunfullmäktige mer än halva dagen åt att diskutera vad kommunen kan göra för att motverka jobbkrisen (se hela debatten på web-tv, du kan klicka dig fram till punkt 3. interpellationer, Interpellation om vad kommunledningen gör för att möta jobbkrisesn). Förmodligen har vi därmed redan nu klarat av årets viktigaste debatt: inget kan vara viktigare än vad vi gör – just nu – för att bidra till att krisen inte förvärras, att fler jobb försvinner och att lågkonjunkturen förvärras.
I mångt och mycket fanns en stor enighet mellan de flesta som gav sig in i debatten, det som dock saknades var tydliga besked: När ska beslut om insatser fattas? Hur ska kommunen agera? Vem tar initiativ?
För visst fanns det skillnader. Å ena sidan de flesta ledamöter (oavsett partifärg), som ansåg att kommunen kan – och bör – göra mer. Å andra sidan ett fåtal (mestadels moderater) som menade lät som ekon från de ”gamla moderaterna”: de lyfte fram hur bra det går, att Örebro är väl rustat (visst – men det gör inte krisen mindre) och angrep oss Socialdemokrater och Vänsterpartister.
Ungefär så här sa jag:
”Lågkonjunkturens verkningar visar sig nu även bland kommunerna. I förra veckan varslade Askersund 22 anställda. Även i andra kommuner i Sverige varslas medarbetare.”
”Det kommer att innebära neddragningar i den offentliga verksamheten. Det kommer att drabba kommuninvånarna. Det blir vår uppgift att mildra effekterna av konjunktursnedgången.”
Så långt Rasmus Persson, kommunalråd för Centerpartiet, på hans blogg. Jag tycker att han har rätt: Örebro kommun bör agera för att mildra effekterna av jobbkrisen. Jag tror också att han har rätt i att vi borde kunna bli överens.
”Vi inleder 2009 mitt i en kris olik alla vi har sett i vår livstid – en kris som bara har djupnat under de senaste veckorna.”
”Många företag kan inte låna eller betala lönerna. Många familjer kan inte betala sina räkningar eller sina huslån. Många löntagare ser sitt sparkapital försvinna. Och många, många är både oroliga och osäkra på vad framtiden har i beredskap.”
”Jag tror inte att det är för sent att ändra kurs, men det kommer att bli för sent om vi inte vidtar kraftfulla åtgärder så snart som möjligt. Om ingenting görs, kommer denna lågkonjunktur att fortsätta i många år. Arbetslöshetssiffrorna kan fördubblas.”
”I korthet: en dålig situation kan bli dramatiskt mycket värre.”
Det där stal jag rakt av. Från Barack Obama, USAs president och hans tal för några veckor sedan, om den ekonomiska räddningsplanen. Han har lanserat en gigantisk räddningsplan för den amerikanska ekonomin. Och han har visat vägen i det vägval som den här debatten handlar om:
- Kan vi använda våra gemensamma skattepengar för att motverka att jobbkrisen förvärras?
- Eller ska kommunen inte göra någonting?
Vi tror att kommunen, liksom övriga offentliga aktörer, kan göra någonting. Vi tror, kort sagt, att politiken kan göra skillnad: att vi kan – och bör – göra vad vi kan för att motarbeta jobbkrisen. Jag tycker inte att vare sig Obamas förslag eller förslagen från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bygger på ”en konservativ samhällssyn”, som Staffan Werme skriver i sitt interpellationssvar.
Jag tror att vi kan bli överens, men det skulle verkligen behövas svar på frågan: ”hur?”. Hur ska kommunledningen agera i dagsläget för att bidra till att motverka jobbkrisen?
Budskapet från Rasmus Persson som jag inledde med tyder på att vi borde kunna komma överens. Så för att anslå tonen för, vad jag hoppas blir Staffan Wermes nästa inlägg, vill jag citera just Werme själv, från hans blogg:
”Obama talade om hopp. Vi ska visa våra barnbarn att vi inte vek när världen stod inför svåra prövningar.”
Och frågorna som återstår att besvara är: Hur ska det gå till? Hur ska kommunen agera? Nu?
Svåra frågor. Det är så lätt att det sprider sig också, kan vår kund inte betala räkningarna så får vi problem och kan inte betala våra räkningar. Så på så sätt är riktigt små företag hårt utsatta – vi känner av det väldigt fort. Men å andra sidan kanske flest jobb skapas om man satsar på de stora.